fortsätt, när mörkret kommer och allt gör ont.

jag vet egentligen inte varför jag väljer att skriva här, kanske för att det är någon slags terapi för att få ner sina känslor i skrift.
Den senaste perioden har inte vart lätt, det händer allt för mycket med mig själv och runt omkring mig som gör att jag snart klappar ihop.
jag har alltid varit den som tar på mig andras problem och alltid vill lösa dom, men de finns en gräns även för mig. För jag vet inte hur mycket mer jag klarar innan det går käpp rätt åt helvete, för just nu är det bara för mycket.
men här är ett försök till att peppa mig själv lite. jag måste försöka tänka positivt.