is not the goodbye that hurts, but the flashbacks that follow

detta är ett inlägg där jag blottar mitt inre, så vill ni inte veta så rekommenderar jag att klicka på krysset uppe i hörnet.

otrohet.

Så fort jag hör ordet så skär det inom mig på nytt, trycket över bröstet kommer och jag känner sakta hur paniken stiger, som nu.

bara jag pratar eller skriver om det så faller jag tillbaka i min egna svacka.

Jag är rädd för att möta din blick för jag vet att mina minnen skulle väckas till liv igen för jag är inte där än, där jag ärligt kan säga att du har min förlåtelse för vad du gjorde och dit kommer jag nog troligtvis aldrig komma.

Ibland önskar jag att jag aldrig hade fått veta, så att jag skulle slippa känna såhär efter såhär lång tid.

Jag har kommit över dig, men inte vad du gjorde. Det kommer nog ta ett tag till. 
Jag är ärrad.

but thanks for making me a fighter